High Chaparral

Mitt i nöjesparken High Chaparral i Småland finner vi en underbar liten kyrka i trä. Denna mytomspunna, skandalomsusade och populära svenska westernstad slog upp portarna 1966 under namnet Fort Erlandsson. Bara några år senare blev det High Chaparral efter den populära amerikanska TV-serien.

Kävsjö 1400-tals kyrka.

Hit flyttades den gamla träkyrkan från grannsamhället Kävsjö. Kyrkan är från 1400-talet och helt i trä. Det är en unik byggnad och passar in i sitt sammanhang. Kyrkan och religionen var viktiga inslag för nybyggarna i den amerikanska västern. Här har denna svenska senmedeltida kyrka anpassat sig väl i sin något udda miljö.

Mariastaty i kyrkan på High Chaparral.

Väggmålningarna är vackra och genom de färgade glasrutorna silas dagsljuset. Här inne omfamnas man av lugnet och glammet i westernstaden blir till en oväsentlig ljudkuliss. Undrar vilka böner som Maria fått lyssna till där hon möter besökarna med jesusbarnet på armen.
Denna kyrka är verkligen en optimal turistkyrka, som säkert drar till sig många besökare som annars inte skulle tänka tanken att kika in i en kyrka. Naturligtvis är den en populär vigselkyrka.
Den grånande klockstapeln har en helt annan historia. Kommen från Karelen och hopfogad utan en enda spik.

Bloggare är Ewa K

Spänningen stiger brant uppåt.

Nu finns det inget mer att göra. Allt är gjort. Vad är det jag pratar om? Jo, boken "Kyrkornas Hemligheter". Den är på tryckeriet! Om så där fyra veckor har vi den i vår hand. Det är så spännande. Sedan blir det releaseparty och boksigneringsturné. Vi satsar på att träffa er alla i så många vägkyrkor i södra Sverige som vi bara hinner med. Det blir lite av en jojo-effekt för samtidigt jobbar vi med del 2 som omfattar kyrkorna i mellersta Sverige.

Detalj av duk tillhörande Malmbäcks kyrka.

Att skriva "Kyrkornas Hemligheter" är lite som att brodera på fri hand. Det finns inget exakt mönster men ändå ser vi slutprodukten framför oss. Den utstakade vägen får under resans gång många avstickare. Precis som brodösen finner vi nya material och nya färger som vi vill använda och lyfta fram. Det som inte ryms mellan pärmarna i de tre böckerna kommer att rymmas i bloggen. Här fortsätter vi att berätta om allt det vi upplever i jakten på hemligheter, skrönor och sägner bland de svenska kyrkorna.

Bland många ställen kan "Kyrkornas Hemligheter" del 1 köpas här.

Bloggare: Ewa K

Harstad ödekyrkogård

I det kyrktäta Östergötland finns även övergivna platser där det en gång stått en kyrka. Harstad ödekyrkogård ligger verkligen bortglömd. Och svårtillgänglig trots sitt läge nära allmän väg. Det är ren tur att vi upptäcker den och när vi väl har gjort det finns det i princip ingenstans alls att parkera bilen. I det här läget vet vi inte ens var det är vi ska få se. Vi följer gräsvägen i riktning dit våra näsor pekar.

En lite slarvigt klippt gräsyta med två resta runstenar möter oss. Men vad är detta? Ingenting som talar om var vi befinner oss eller vad det är vi ser eller ska ana oss till. Den ena runstenen har en väl bevarad text, som för den kunnige säkert är läsbar. Men inte för oss.

Asgöta och Gudmund de reste detta minnesmärke efter Oddlög som bodde i Haddestad. Han var en bonde god, dog uti Grekland.

När vi ser oss omkring upptäcker jag till sist en skylt. Långt ute i det höga och oklippta gräset på andra sidan ett dike står något som kan vara informationen som vi söker. Skam den som ger sig, jag tar mig dit. Skylten är lite anfrätt och inte helt lättläst men jag får veta det jag behöver för att förstå att vi befinner oss på platsen för Harstads medeltidskyrka. Runstenens inskrift fanns också i en nutida och fullt förstålig variant.

Den lilla plutten mitt i bilden är informationsskylten.

Här låg ända fram till 1826 en kyrka som hade sitt ursprung i 1100-talet. Under årens gång fick den drag av klosterkyrkan i Alvastra. Inte helt ovanligt i den här trakten. men kyrkan blev för liten och det beslutades att två socknar skulle samsas om en större och modernare, vilken också uppfördes i Vallsberga by.
Den första runstenen återfanns redan 1684 inmurad i den västra stigluckan. Texten är spännande, vad handlar det om? Vad gjorde Oddlög i Grekland?
År 1974 dök den andra runstenen upp. Den hade fått tjänstgöra som lockhäll till en grav. Vad finns här mer? Vad kan vindarna viska i ditt öra? Gör ett besök, slå dig ner och lyssna till förfädernas sång.

bloggat av Ewa K

Prinsessan Estelles dop

Idag är det dop. Ett dop som engagerar en hel nation eller åtminstone delar av den. Det finns olika meningar om dop och om kungahus. Och tur är väl det att vi inte tycker lika.
Dopet som sådant är en tradition som följt oss under de tusen år som gått sedan kristendomen bredde ut sig i Norden. Många låter döpa sina barn. Kyrkan gör sitt för att öka tillgängligheten och på flera håll är det öppet för dropin-dop.
För många familjer är dopet en tradition, ett tillfälle att ställa till med fest. En högtidlig stund att minnas. I vår släkt har vi en gammal dopklänning. Den sändes av släktingar i Amerika i slutet av 1800-talet till min morfars dop. Klänningen kom inte fram i tid och morfar döptes i någon annan skrud. Men sedan har denna vackra klänning använts flitigt vid dop i släkten. Min mor är döpt i klänningen och hennes syskon. Därefter användes den vid mitt eget dop, vid mina syskons och kusiners dop och när våra barn i sin tur sedan döptes. I Allhelgonakyrkan i Stockholm i lördags döptes mitt syskonbarnbarn Theodore och han bar den vackra släktklenoden. En tradition som i vår släkt nu har omkring 100 år på nacken.

Bilden är tagen 1957. Jag sitter med min lillasyster i knäet. Det är hennes dopdag och hon har samma klänning som hennes barnbarn Theo döptes i den 19 maj i år.

Men det fanns en tid då dopet var en nödvändighet. Det var förenat med fara att ha ett odöpt barn i stugan. Trollen kunde när som helst komma och byta till sig det vackra människobarnet och lämna en trollunge i utbyte. Därför var det viktigt att förvara något av silver i vaggan. Det var också viktigt att låta ett ljus brinna och barnet vaktades noga. Dopet borde helst ske inom åtta dagar efter födseln, men hade man långt till kyrkan så kunde det dröja längre. Modern fick inte närvara vid dopet eftersom hon ansågs oren efter förlossningen. Det var istället faddrarna som tog barnet till kyrkan. Att välja faddrar var viktigt. Det var någon eller några av dessa som skulle ta hand om barnet och det hände föräldrarna något. Oftast valdes dessa personer ur den närmsta släkten eller bekantskapskretsen. Dopfunten stod alldeles innanför kyrkdörren. Ingen som inte var döpt fick komma längre in i kyrkan än så.
När vi idag tittar på när lilla Estelle döps så är det en tusenårig tradition som förs vidare. Vi ska vara rädda om våra traditioner vare sig det handlar om ett dop eller dans kring midsommarstången. De ger oss samhörighet med tidigare generationer och vi får perspektiv på tillvaron och något att knyta an till.

Bloggat av Ewa K

Kyrkan mitt i byn

Kyrkan har ända tills under det senaste århundradet varit den naturliga mittpunkten och samlingsplatsen i byn. Det var här man träffades och utbytte skvaller och ännu längre tillbaka utövade handel och fick de senaste nyheterna till livs. Det var i kyrkan man sökte trygghet i ofärdstider. Under medeltiden bodde vissa stormäns familjer i kyrktornen när det blåste upp till strid.
Även om våra kyrkor har en otrolig historia att berätta och är museum att uppleva är de också här och nu. På många håll skapas nya anledningar för befolkningen att besöka församlingens kyrka. I småländska Malmbäck hölls igår en blåljusgudstjänst.

En brandbil med full utrustning lockar.

På kyrkans parkering stod både brandbil och polisbil parkerade med full personal. Under några korta magiska sekunder genomljöd luften av det tjutande ljudet från dessa fordon samtidigt som det blinkade karaktäristiskt blått. För den hungrige fanns det korv med bröd att köpa. Någon timme senare marscherade Göteborgs manliga poliskör iklädda uniformer in i Malmbäcks kyrka. Mäktigt!

Poliskören övar inför uppträdandet i Malmbäcks kyrka.

 Prästen Per pratade om trygghet, närpolisen Anders berättade om sin uppgift som polis och kören sjöng så att taket lyfte sig.

En fullt utrustad polis behövde inte lämna ifrån sig sina arbetsredskap i vapenhuset.

En levande kyrka som är en del av det samhälle där den finns, en kyrka som för traditioner vidare samtidigt som den används på ett sätt som ligger i tiden där alla människor kan finna något av vikt och värde, behöver inte vara en utopi. Låt oss skapa material till framtidens böcker om kyrkornas hemligheter. Tillsammans kan vi se till att även kommande generationer kan få möjlighet att skjuta upp en tung kyrkoport och inandas historiens vingslag.

Bloggare Ewa K

Fiskebäcks kapell

Det lilla kapellet ligger inte långt från Vätterns västra strand. Sjön är känd för sitt oroliga temperament och därför är kanske inte sägnen om den första kyrkan här alltför osann. Det sägs att en adelsdam råkade i sjönöd och blev räddad upp på stranden nedanför kapellet.

Kapellet i Fiskebäck

Tacksam för sitt liv lät hon på platsen uppföra en kyrka. Och visst har här funnits en medeltida kyrka. Men någon gång på 1600-talet fick den ge med sig i en brand. En inte alltför ovanlig orsak till att kyrkor ödelades och förstördes. Nu uppfördes istället en korskyrka i liggande timmer.

Det var glest mellan kyrkorna och här och var gnälldes det på långa kyrkvägar. I den nybildade socknen Gustav Adolf gnälldes det alldeles särskilt mycket. Något som till sist utmynnade i att kyrkan i Fiskebäck flyttade norr över på 1780-talet. Kvar blev endast en klockstapel och begravningsplatsen.
På 1900-talet uppstod behovet av ett gravkapell och nuvarande byggnad uppfördes på platsen för den gamla kyrkan. Här finns flera gamla gravvårdar i sten, vilka är fullt läsbara. En öppen historiebok!
Just i det här området finns flera spännande kyrkor att besöka, Habo, Gustav Adolf, Brandstorp samt Fågelås Norra och Södra.

Bloggare: Ewa K

Hultsjö kyrka och ödekyrkogård

Bakom den vittrande muren och innanför en vacker grind möter vi den totala stillheten. Här låg en gång en medeltida kyrka som under 1800-talet fick se sig överlistad av sockenborna och utbytt mot en modernare och mer tidsenlig. Men platsen finns kvar och vi har upplevt den både vinter och sommartid. Vintern ger ett öde perspektiv, en sorts tomhet medan sommaren bjuder på värme och upptäckarlusta.

Här finns inte många stenar kvar, men ojämnheter i marken talar sitt alldeles egna språk. Det fanns en tid då det inte behövdes en speciell plats för att minnas de som lämnade oss. De var istället levande i våra minnen och i vår vardag. Men det var en tid med en berättartradition, som vi saknar idag. I vår tid och i vår kultur behöver vi något att knyta våra minnen till. En kyrkogård och en gravvård där vi kan ägna en stund åt att minnas. De som lämnat sina liv huggna i sten har också lämnat sina minnen till eftervärlden.

Tänk att alla vi som idag drömmer oss bort en stund på Hultsjö ödekyrkogård med säkerhet kommer att ägna trumpetaren Petter en tanke. Inte för att vi har en aning om vem han var, men för att vi läser inskriptionen på stenen som ännu finns kvar.
Många stenar att fundera kring finns också bevarade på den nuvarande kyrkogården några hundra meter bort. Här lär inte något sten ha lämnat området sedan kyrkan byggdes på 1860-talet. Då och då återbrukas stenar, något som verkar vara en trend på uppåtgående. I de allra flesta fall går återbruket till på så sätt att stenen vänds och den gamla baksidan blir till framsida. Bevara och återbruka i en och samma gest.

Hultsjö kyrka ligger i ren landsbygd söder om Sävsjö i Småland. För den som är på resa i dessa trakter är pausplatsen given. Möjligheten att möta trumpetaren Petter är stor, åtminstone om tidpunkten är den rätta och sinnena öppna. Eller så kanske den trevlige vaktmästaren kan berätta en skröna eller två.

Bloggare: Ewa K